Jenny funderar på saker.

När jag var hemma hos Jea kom hennes granne ner och hälsade på en kväll. Alla satt på verandan och drack kaffe och tog en cig i hop. Så kommer en fråga från den här mannen riktad direkt till mig. Frågan löd som följer: Du, Jenny, det här med din adhd, gömmer inte du dig bakom den? Jag stirrade frågande på mannen och fattade inte riktigt frågan eftersom jag dels inte känner honom allt för väl, dels har jag aldrig dolt att jag har adhd för någon. Och så sa jag hur menar du nu? Han svarar: Jo, jag menar så här. Är det inte väldigt bekvämt att gömma sig bakom adhd:n och liksom slippa ta ansvar? Jag ler sött som fan och säger, den frågan behöver jag inte svara på. Så säger jag lite på skämt,(och mycket på allvar) vill du ha en träsko i pannan?

Då säger han, Jag menar alla mår bra av att jobba heltid, och du är ju inte sjuk för adhd växer ju bort när man blir vuxen! Jag tittar fientligt på mannen och säger, Nej, adhd växer inte bort när man blir vuxen, det ändrar sig bara. Man lär sig olika sätt att hantera det. Jag äter medicin men den tar inte bort alla symtom. Jag anstränger mig varje jävla dag för att inte slå till folk på käften. Så kommer Jea till min undsättning, hon har suttit tyst och bara stirrat på sin granne. Och så säger den änglalika människan Jea, Du, Jenny kämpar varje dag genom att bita i hop. Bo med henne i en vecka får du se hur hon kämpar. Säg inte såna saker om henne liksom.

Mannen fortsätter då med att säga att han VET att adhd växer bort när man blir vuxen. Jag skakar av ilska och går in. För jag vill inte slå honom på käften, jag vill inte be honom dra åt helvete. Han känner inte ens mig och jag ska inte behöva försvara mig mot en loser som inte ens vet vem jag är egentligen. Så det är bara för mig att gå undan.

Jea kommer efter och berättar att han gör samma sak mot henne väldigt ofta. Han hoppar på henne för hennes diskbråck i nacken som inte är bra trots operation, för hennes depressioner som gör att hon inte kan jobba. Jag stirrar på Jea och säger, om jag går ut nu så kan jag inte hjälpa mig själv om jag slår ner honom. Han är inte värd det säger Jea och jag håller med men jävlar vad det kliade i mina fingrar… Jävla svinpäls som hoppar på folk han inte ens känner speciellt väl. Han vet inte nåt om adhd, jag fick min diagnos av specialister inom Neuropsykiatri, och jag antar att det är svårt att fuska sig igenom en utredning som pågår i nästan 1 år. Men grattis till mig själv eftersom jag uppenbart har lyckats med det, eller nåt… Jeas granne är i mina ögon en fet idiot nuförtiden…

Kollar på Twilight, nån film om vampyrer. Samtidigt som jag bloggar. Har lite mycket tankar i huvudet just nu, så jag orkar inte riktigt koncentrera mig på filmen. Känner mig förkyld, och är inte riktigt i fas med mig själv.

Sitter vid köksbordet och ser ut över ”oceanen”. Det är så vackert här ute. Träden står fortfarande kala och grenarna spretar mot skyn, solen stiger långsamt ner i havet och bergens grå granit svartnar. Nu förstår jag varför jag älskar Santorini så högt, det påminner mig om Tjörn men ligger i ett varmare klimat. Men naturmässigt är det kalt och kargt. Västkustens öar och skärgård är bland det vackraste jag vet. Stockholm är vackert på sitt sätt, men det karga kala tilltalar mig mer. I dag var vi nere i Pilane och kollade på Vikingagravarna. Det var också otroligt vackert, de ligger i en stor hage där det betar får. Ser ut som om det skulle kunna komma ett gäng Hober springande när som helst. Enligt vissa i min närhet är jag en Hob så jag passade bra in i miljön. Faktiskt skulle de ha kunnat spela in scenerna från Hobsala i den hagen, det ser ut likadant. Så ikväll blir det att gå ut och leta efter Aragorn…

Jea och jag var inne i stan här i Göteborg och kollade på folk och kläder. Inne på Mango ser jag i ögonvrån att någon kommer emot mig så jag drar mig åt sidan för att inte krocka med den personen. Våra armbågar möts i en halv sekund, den lilla stunden räckte för att jag skulle känna den absolut mest märkliga energi-överföring en människa nånsin givit mig. Det kändes som om det var ren aggression som flödade ur den kvinnan.

När vi passerat varann kollade jag naturligtvis upp för att se vem hon var som var så argsint liksom. En tjej jag aldrig sett förut var det i alla fall. Uppenbart hade hon varit i klinch med någon under dagen för hennes aggressioner stänkte. Så känslig har jag aldrig varit förut. Det var en mycket märklig känsla. Jag ropade på Jea direkt och även hon kände av tjejens ilska som riktigt hängde i luften omkring henne.

Är som bekant hemma hos min mormor. Jea och jag röjer skåp och liknande medans mormor är på konvalecsenthem (eller hur fan det stavas). Förut röjde Jea kylen. Om Expressen eller Aftonbladet skulle gjort ett löp om det skulle det stått:

KVINNA 89, ANHÅLLEN FÖR ANSIFTAN TILL BIOLOGISK TERRORISM. I skåpet fanns det typ vilda älgar av mögel och andra livsformer som virus (typ Ebola och andra risk-klass 4-virus) samt en och annan sjöjungfru. Nu står Jea och jag iförda mikrobiologiska rymddräkter och diskar ur alla skåp och burkar med olika livsformer i. Vi känner för att blanda en ”Hachi-Bachi” dvs, Tippex och Klorin. Det är det bästa mot äckliga saker i skåp. Man intar den bäst liggande ner i en sjuksäng (på sjukhus) med närhet till magpumpningsmaskinen…

Sur som en citron sitter jag och läser om glassiga jävla författare som verkar ha en guldsked i munnen. Och folk som kommenterar deras bloggar och undrar vart nånstans de köpt sin fina soffa och hur deras golv är gjort. Själv sitter jag och sliter med samma gamla jäkla skitutkast till idé om en bok sedan ett år tillbaks. Och inte en jävel undrar vart jag köpt min tröja…  Inte heller frågar nån om jag vill komma på premiärer av en massa filmer, eller ber mig åka på föredrag till en massa coola städer.  Jag är helt enkelt en jävla looser som är avundsjuk så in i bänken att jag nästan kreverar. Inte konstruktivt för fem öre jag vet, men jag kan inte hjälpa det.

Har just laddat telefonen full med bra musik. Allt från Bon Jovi till Motörhead och Sarah Dawn Finer. Splittrad, jag? Kan jag väl aldrig tro. Nu ska jag snart börja röja härhemma. Sambon ska på Metallica och jag passar på att röja då så får jag det gjort på mitt sätt. På det rätta sättet alltså. Tjillevippen så länge.

mormors syster SUPERDAMP! Hon har varit här i ett par timmar hemma hos mormor, och jag är rädd för mig själv efter en stund i hennes sällskap. Hon är fan inte klok på en fläck.

Om vi vore med i Sex and the city, så vore jag Carrie och min kompis Charlotte. Jag och Jea är på vift i alla fall och det är kul. Häckner var underbar som vanligt. Vi stannar en natt till tills på Söndag, och Jea kommer att hamna i tidningen eventuellt. I Eskilstuna Kuriren antagligen. Malligare brud får man leta efter…. 

Så tack snälla Häckner för en superkväll, du kan trollbinda en hel publik. Obs Internt skämt ; Bollarna var i extremt bra skick… Hårda och fina… Hahhahaha… Så nu ska jag sluta snuska mig för i kväll, känns som om jag gått över gränsen för vad som är roligt, detta är egentligen inte min typ av skämt… Hehe…

Nu ska Jea och jag lägga oss i sängen och och hon sticka tofflor medans jag ska läsa Bitterfittan. (Jag läser den enbart i studiesyfte för att jag vill förstå genus-pratets poäng, men titeln var det som lockade mig.) Godnatt kära  blogg, och som sagt kaffesugen är jag jämnt om någon undrar. Kram Kapten SjörövarJenny Barbossa och Första styrman Jea Turner

Mormor min har hamnat på sjukhus. Visserligen har hon det bättre på sjukhuset eftersom hon kan få syrgas osv där. Hon har så svårt att andas. Hjärtat strular och är förstorat. I natt hade hon fått ont i hjärtat och därför ringt ambulansen, vilket var himla bra för redan i ambulansen fick hon ju syrgas och andningen blev bättre. Men nu ligger hon i alla fall på sjukhus och det är väl inte det roligaste en tant i hennes ålder kan göra. I alla fall inte med tanke på att hon är full med liv i huvudet och verkligen är full av livslust. Jaja, nu ska jag dricka kaffe i alla fall. Återkommer med mer rapporter om hur det är med lilla mormor så fort jag vet nåt.

Inte illa menat eller nåt, utan bara en helt vänligt ställd fråga. Satt just och diskuterade med en person i min familj om och huruvida man måste ha bil för att ha småbarn. Jag har inte haft bil under min dotters uppväxt mer än en väldigt kort period under hennes allra första år. Det var hennes pappa som hade bilen och vi separerade när hon var 1 år och 2 månader…

Men nu till frågan. Kan inte barn i skolåldern dvs från 7 år och uppåt gå till skolan själva om man bor i ett relativt lugnt villaområde och det är mindre än 1 km till skolan? Enligt den jag pratade med som jobbar i Enskedeskolan så körs varenda unge nästan till skolan och det är till och med kö på morgonen av bilar som ska lämna barnen till skolan. Varför undrar jag? Kan inte barnen samlas som vi gjorde och gå till skolan i grupp? Vad är det som är så extremt farligt med att låta ungarna gå själva? Om det är så extremt farligt får väl några vuxna turas om att gå med dem till skolan under den första tiden. För efter skolan är det ju fritids och då är det väl samma sak som när skolan börjar för dagen, några föräldrar som turas om att hämta ungarna på vägen hem. För inte nån har blivit sjuk av att gå den lilla biten och knappast blir dagens barn det heller!

Men jag vet att det jag skriver nu kommer att göra mig impopulär och många tycker att jag borde tänka på pedofiler osv. Jo, men det gör jag faktiskt! Men jag tror faktiskt inte att det lurar en peddo i varje buske, lika lite som det lurar en potentiell våldtäktsman i varje buske. För hur ska man då kunna leva? Det är ju i princip livsfarligt att leva liksom, ingen kommer levande härifrån det är det enda man vet med säkerhet. 

Jag har låtit min dotter vara ute själv sedan hon var runt 5 år. Hon har åkt kommunalt med tunnelbana och buss sedan hon var runt 9 år ensam både till skolan och hem igen. Helt utan skador och otäcka händelser. Så varför ska man köra barnen överallt? Om man inte bor aslångt i från skolan och det inte finns förbindelser så klart men det är inte det frågan gäller… Varför är vi föräldrar så rädda för att släppa taget om barnen? Tror vi att vi gör dem en tjänst när vi skjutsar dem exakt överallt? Det är ju precis tvärtom, de blir totalt osjälvständiga individer ju! Dessutom så hjälper inte heller vårt extrema bilåkande miljön speciellt mycket. Framför allt borde vi kanske tänka på det…

Jag har helt enkelt inte haft nån lust att blogga, och inte heller kommit på nåt att skriva om. Men nu är det lite bättre, jag är inte lika tom i skallen och har faktiskt en del på lut. Så jag tänkte faktiskt skriva om lite saker lite senare i dag. Just nu måste jag dock kila och kolla om man kan få till en tumlingstid på min dunjacka…  Det börjar ju snart snöa för fabian och isbjörnarna har börjat knalla in i lägenheten där jag bor… Fast än så länge så duger min fina nya kappa bra. Tack snälla mamma och pappa för fin födelsedagspresent. Den är supersnygg verkligen! Men dunjackan behöver jag ha ändå när jag ska ut och gå “powerwalks” kappan är inte till för sånt bruk tycker jag. So long kära blogg, see ya soon…

att jag vill grina. Mer blogg om det kommer sen…

Börjar känna mig som om jag vore fången… Men på det stora hela är det ok. Jag är inne i Göteborg och sitter på ett cafe och dricker kaffe, och kollar på folk. Jag längtar hem till Stockolm lite grann men det verkar vara kaos där.  Har visst varit typ Snö-Orkan… Och det låter inte som ett väder som passar mig alls. Skönt att slippa det. Räcker gott med snöfallet som är här.  Önskar att Stockholm låg i Grekland eller nåt annat varmt land där snö och kyla är ett okänt fenomen. Snö opch kyla är inte kompatibelt med mig alls.

Dessutom önskar jag att jag kunde få syn på lite roliga människor här i Götet… Men det verkar vara kört med det. Undrar var alla snygga Göteborgare håller hus på vintern??? Förresten, de heter faktiskt inte Glenn allihop alls… Jag vet i alla fall en som inte heter det, haha…  Nä, nu är det dags att kolla runt på Avenyn i snöyran… See ya gamla kära blogg senare…

Det var en mycket dum ide. Det verkar som om alla människor är totalt ouppfostrade. De knuffas, de trängs, de kör på en med barnvagnen. Som om de hade barnvagnen som nån slags stridsvagn. Jag vet inte hur många gånger jag fick en barnvagn rakt in i hälsenan i dag. Varför kan folk inte köra barnvagn??? Hur svårt är det? Jag vet att det kan vara knöligt att handla julklappar när man har småbarn. Men om man lever i hop med den andra föräldern är nog faktiskt det bästa att lämna bebis hemma i tryggt förvar i stället för att dra omkring dem i barnvagn i julrushen. Det är inte kul för bebis, det är inte kul för föräldern om barnet är kinkigt. Det är inte kul för de som är i närheten när bebis får nog och börjar gallskrika. Det är inte det att jag inte gillar ungar, jag tänker mest på hur hemskt det måste vara för dem. Att ligga nerpackad som en kåldolme i åkpåse med hundra lager kläder på sig i en kokhet affär där folk rusar omkring som rena rama dårarna och (dessutom sprider alla möjliga smittor) knuffas och beter sig som galningar i allmänhet… Det måste vara otroligt frusterande för bebis. Stackars stackars… Jag skulle oxå bryta i hop om jag vore tvungen att ligga nerpackad på det sättet. Och inte kunna få mina medmänniskor att förstå att jag svettas halvt i hjäl och att jag egentligen vill ligga i famnen på mamma/pappa och gungas till ro.

Hoppas det har varit ett bra år för alla.

Jag hoppas att nästa blir ännu bättre!

Är det i år man får precis det man önskat sig? Är det i år det verkligen händer? Är det nu det händer? Man kan ju i alla fall hoppas det eller hur? Men jag har funderat på det där faktiskt… Hur man skulle reagera om man verkligen fick alla sina önskningar uppfyllda. Jag tror att man (i alla fall jag) skulle bli totalt handlingsförlamad.

Jag vet hur jag reagerat på saker innan som varit supercoolt att vara med om. Och jag antar helt kallt att jag inte ändrat mig alls när allt kommer omkring. Men det är i år det händer kanske, jag fyller ändå 40 och borde våga släppa sargen eller hur?

Jag har börjat äta Nutrilette… FY FAN vad det smakar. Och jag antar att poängen med själva Nutriletten är att det ska vara så äckligt att man faktiskt spyr. För om man spyr går man ju garanterat ner i vikt eftersom man inte kan behålla några kalorier i magen. Det är ju så fruktansvärt äckligt med Nutrilette så det måste ju vara så.  Men jag har kräkfobi en kraftig sådan så jag häller i mig skiten på nolltid och sköljer sedan ur munnen med vatten och har en klar Caffe Latte färdig för att få bort kräkkänslan.

Men är det så att man ska finna Nutriletten så äcklig att man kräks för i såna fall är det ju hur effektivt som helst?

De har just fått en tredagarskur mot mask, som de får ungefär en gång om året. Den lilla katten Posh, hon brukar vara hur snäll som helst och i alla fall jag får göra hur jag vill med henne… Men när det kommer till mediciner i form av piller så vill hon flyga i strupen på mig. Tänk er ett vanligt litet piller i storlek med vanliga p-piller, så ser deras p-piller ut också. Dem hatar hon när jag ger henne. Så kommer då maskmedicinen Axilur som är stora som Alvedon. Jävlar… Hon blir galen. I dag högg hon hon mig i tummen så det började blöda. Varför gör medicinföretagen så stora tabletter till smådjur som katter? En hund kan du lura på ett helt annat sätt än en katt. Hundar litar på att du inte lurar dem nämligen. Katter är paranoida varelser precis som jag…

Så jag undrar hur medicinföretagen tänker. Varför inte göra en typ ”smetmedicin” med smak av räkor till katter? Det borde vara hur lätt som helst. Tänk er själva om ni vore tvungna att ta bauta-piller i våra ögon mätt som smakade apa (värre än penicillin) som någon bände upp era munnar och tryckte i er, hur fabian skulle ni känna då? Jag förstår henne att hon bet mig, det skulle jag också gjort om nån hade gjort samma sak med mig helt klart. Jag kan inte ens ta flytande mediciner utan att kräkas så… Katten har min fulla förståelse. Men som tur är, är hon inte långsint utan kom redan efter en halvtimme och vela kelas. Skönt. Då är man förlåten för ”djurmisshandeln” denna gången också. Nu ska jag gå ner och köpa räkor till mina små ”grisar” för att de varit duktiga och ätit äckelmedicin.

Jag har ett problem, ett gammalt sådant som jag försökt komma undan i alla år sedan det dök upp. Allt sedan 1991 har jag sprungit för allt vad tygen håller för att slippa se det i vitögat. Nu dyker det upp överallt, i form av obehagliga glimtar av verklig ångest. Det dyker upp i mina drömmar, det dyker upp i form av samtal på telefonen i skepnad av vänskap. Det dyker upp på facebook i form av skenbara vapenvila. Det enda det ger mig är panik. Jag vill inte bli påmind om min stupida inställning jag hade efter splittringen med dotterns far, jag vill inte komma i håg vem och vad som gjorde mig förtvivlad och fick ner mig på knä. Jag har inte lust att minnas, det finns en plats för det här i mitt huvud och det är allra längst ner i i hjärnbarken dit inte jag går för att söka information mer än nödvändigt. Men fan vad efterhängsna mina minnen i form av vänner är när det gäller detta. De ger inte upp. Och som sagt allt det ger mig är fetångest.

Hur kunde jag vara så jävla naiv, när jag till och med hade fått barn? Hur kunde jag vara så jävla korkad? Hur hur hur??? Hade jag kunnat hade jag vridit tillbaks tiden och raderat allt vad som hände mellan 1991 och 1995 gällande mitt förvirrade beteende när det gäller just den här människan. FAN vad jag ångrar att jag inte lyssnade på de kloka människorna i min närhet som faktiskt varnade mig. Men jag sprang på i ullstrumporna som om jag vore både döv och blind dessutom helt frivilligt! Jag borde varit inspärrad på hospitalet egentligen under den perioden för jag såg verkligen inte till mitt eget bästa. Jag var i klass med Britney Spears nästan, jag rakade dock inte av mig håret eller gick på droger som var illegala (det ligger inte för mig). Men sjuk i huvudet var jag i alla fall när det gällde denna man. Åhhhh, vad jag önskar det ogjort i dag. Kan ju inte träffa människorna från den tiden utan att skämmas fastän jag vill träffa dem.

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article4380768.ab

Jag fattar inte riktigt hur hon menar. I mina ögon är en vän snäll och omtänksam. Någon som inte dissar en för att man råkat klä på sig i en mörk garderob, eller sminkar sig knasigt. En vän stöttar och hjälper samt är vänlig. Jag skulle aldrig skrika åt min älskade vän Jea att hon ser för jävlig ut. Varför skulle jag? Hon kanske tycker att hon är jättefin. Om hon skulle ha gjort världens miss i påklädningen och vi skulle göra nåt skulle jag påpeka det på ett fint sätt. Jag antar kallt att hon gör samma sak för mig. Vi sminkar oss alltid tillsammans när vi ska göra saker, och väljer kläder tillsammans. Och om vi då tycker att vi är störtheta men inte någon annan, ja då är det väl ändå någon annans problem.

De är toppen allihop. I går ringde jag en vän i Göteborg, jag ska ju ner till mormor. Och eftersom jag inte vet om mormor är hemma från sjukan eller ej så behöver jag nånstans att sova. Så jag ringer min gamla vän A. Hon var dock inte hemma i går kväll men hennes sambo sa att det gick bra att jag slaggade där. Så ringer hon i kväll, och säger: Jag ger dig en nyckel så kan du komma och gå som du vill. Och mat finns i kylen. Ta vad du vill. Och är det nåt du behöver så säg bara till. Det är underbart med såna vänner. Mina vänner är såna allihop, alla ställer upp på varann. Är det nåt knas så hjälper vi varann.

Med tanke på att jag skrev en blogg i går om just vänner, så är jag så tacksam att jag har toppenvänner. De finns alltid där för mig och jag för dem. Jea och jag pratar varje dag minst en timme i telefon, hon bor typ 10 mil från mig. Vad skulle jag göra utan mina supergulliga vänner? Vad är man utan dem?  Vad gör man när man bråkat med sambon och tycker att hela världen är emot en, om man inte har en vän att gråta ut hos? Eller om man är totalt överlycklig för att nåt jättekul har hänt, vem ska man dela det med förutom sin partner om inte sina vänner, eller hur?

Kollar på nyheterna på 4an. Det var ett inslag om en kvinna som gjort 2 aborter pga att fostret hade fel kön, dvs var flicka. Läkaren som utförde aborterna tyckte inte om det faktumet och det förstår jag. Men det är inte läkarens sak att avgöra, det är patientens och vår lagstiftning. Jag personligen tycker självklart att det är hemskt att välja bort ett barn pga att det är ”fel” kön.

Jag kan förstå att man väljer bort barn som är sjuka på ett eller annat sätt (riktigt allvarliga sjukdomar menar jag nu).  Det finns visserligen vissa sjukdomar som drabbar enbart ett specifikt kön, då väljer man kanske utifrån det och det kan jag tycka är ok. Det är inte en rolig situation men av två onda ting väljer i alla fall jag det minst onda. Jag skulle inte vilja mista ett barn nämligen. Om man får reda på att ens barn i magen är svårt sjukt och skadat och med all säkerhet inte kommer att bli så gammal, då skulle jag välja ett friskt barn för barnets egen skull. Jag kanske låter grym och kall, men det är jag inte. Tycker bara så synd om barn som är sjuka.

Man kan hårddra detta hur långt som helst, men jag menar detta ur min egen synvinkel. Om någon nu läser detta, så vill jag understryka riktigt ordentligt att alla har rätt till sina egna åsikter och jag vill inte såra någon heller. Jag kan uttrycka mig plumpt kanske men det var i såna fall inte meningen.