28 juli 2008
· Arkiverad under Uncategorized
Jenny med bandage
Solen strålar från en ganska klarblå himmel, det är sådär underbart varmt som jag gillar och det borde vara helt klart att man vill lägga sig vid en strand och sola. Men vad gör jag då? Jo, jag bränner bort min hud med en ång-grunka. En ca kvadratcentimeters stor bit av huden på ringfingret är väck och ovanför det området är det en blåsa som är gigantisk. Jag lade naturligtvis om det så gott det gick i Lördags när det hände. Men jag har inte nån mecdicinsk arsenal att prata om här hemma. Så i dag fick jag gå till Distriktssköterskan, jag och alla andra pensionärer (med bensår och liknande) och lägga om lilla vänsterhanden. Sköterskan var i alla fall snäll och lätt på handen när hon lade om såret. Hon skickade med mig lite extra omläggningsgrejer hem så att jag kan fixa till det om det behövs. På Onsdag ska jag tillbaks för att kolla läget och lägga om det igen.
Det är bara så jäkla typiskt mig, dels att göra mig illa på de mest bisarra sätt, dels att när jag gör mig illa är det inte såna där småsår som ”alla andra får” utan rejäla skador som oftast kräver omvårdnad av både läkare och sköterskor. Det är faktiskt lite pinsamt. Det finns en sjukdom som heter Münchausen( stavning?) by Proxy, där patienten skadar sig själv/ eller andra på olika sätt för att få uppmärksamhet. Det kan handla om allt från förgiftningar till sårskador de tillfogat sig själva eller andra. Jag är rädd för att mina läkare ska börja misstänka mig för att vara sån, eftersom jag alltid råkar ut för konstiga saker. Jag har bara på de senaste 4 åren fått läkarvård för följande; Frätskada på tå (pga ett tips hur man ska ta bort nagelsvamp hemma), Sönderslagen ven på handryggen (skulle knyta en soppåse men var blöt om handen och halkade till och drog handryggen i skohyllan av metall), Brännskadan nu då…
Det vore ju inte konstigt att läkaren börjar undra alltså…
Men förhoppningsvis så fattar läkaren att jag bara är klantig och olycksbenägen, för jag gör inte det här med flit. Men det är i alla fall pinsamt. Eller ännu värre, tänk om nån skulle misstänka sambon för misshandel! Då skulle jag skämmas ihjäl. För jag har alltid blåmärken, eftersom jag slår mig hela tiden på olika saker. Och jag lovar, han har aldrig nånsin misshandlat mig.
Jenny