Jag tycker nog att den här experten är lite naiv, gällande råden hon ger när det gäller missbruk av Cannabis. Jag har helt andra erfarenheter av personer som missbrukat det. Jag levde runt 4,5 år med en man (eller man och man…) som missbrukade Cannabis. De råden hon ger är väldigt tama. Men läs artikeln och ge mig era åsikter! jag kopierar in texten nedan.

Hej!

Är det rätt av oss att vägra honom att bo hemma om han inte slutar med sitt destruktiva beteende? Eller blir det bara värre? Tyvärr verkar alla i hans kompisgäng att vara av samma åsikt d v s att hasch är ofarligt – de jämställer det med alkohol. Att leva på socialen är bättre än att jobba är en annan attityd som florerar. Vår son lever nu på sparpengar som var tänkta för framtida bostart-hjälp…

Med vänlig hälsning

Förtvivlade Föräldrar till myndig son

Svar:

Hej!

Jag har många gånger mött killar med de åsikterna ni beskriver att er
son har. Tyvärr är det inte alltid så lätt att få dem att ta emot
hjälp vare sig de är 17 år och omyndiga eller 20 år och myndiga, man
måste ju ändå vilja prata för att det ska vara någon vits med att gå
och prata någonstans…

Håglöshet är precis som ni beskriver ett tydligt tecken vid
cannabismissbruk, alltså missbruk av hasch eller marijuana. Personen
som missbrukar märker oftast själv inte av det eftersom förändringen
kommer gradvis. Att hålla upp en månad är ingen lång tid när det
gäller just cannabis eftersom det lagras i fettvävnader i upp till ett
par månader och faktiskt påverkar också under denna tid, just i form
av håglöshet, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter etc. Först en tid
efter att allt gått ur kroppen brukar ungdomen själv märka en
skillnad. De ungdomar jag har träffat som tagit sig ur ett
cannabismissbruk brukar säga att de inte förstod hur mycket drogen
påverkade dem förrän flera månader efter de slutade. Föräldrar har
sagt att det kändes som att de fick tillbaka sitt barn igen ungefär
vid samma tid.

Cannabis är ett svårt missbruk att ta sig ur. Det stannar som sagt
länge i kroppen. Dessutom brukar de som missbrukar cannabis mest umgås med andra som också missbrukar och vara mycket väl pålästa med argument för drogen. Det gör det svårt att argumentera emot om man inte själv är väl påläst. Ta gärna kontakt med missbruksvården där ni bor för att höra på vilket sätt de arbetar med unga vuxna med
cannabismissbruk. I Stockholm vet jag att det finns ett speciellt
cannabisprogram för ungdomar upp till 20 år där erfarna professionella
bl.a. jobbar med att visa ungdomen att deras argument inte håller.
Kanske finns det liknande program där ni bor. Förhoppningsvis kan ni
få tips om hur ni ska kunna motivera er son att träffa någon som
jobbar med detta.

Jag förstår på ert brev att ni pratat med er son om hans åsikter.
Fortsätt med det, läs på om ni vill, och var tydliga med att ni inte
håller med honom. Men var tydliga med att ni skiljer på hans åsikter
och honom som person, ni ogillar hans åsikter men inte honom.

Självklart kan ni kräva att er son inte missbrukar när han bor hemma, även om han är myndig. Det är olagligt både att ha narkotika i blodet och hemma och det är ert hem där ni sätter upp reglerna. Även här är det viktigt att betona att han gärna får bo hemma och att ni inte
kastar ut honom. Han gör sitt val. Era regler kan t.ex. vara att så
länge han bor hos er ska han betala för sig, t.ex. enligt
Konsumentverkets riktlinjer, och att han inte får vara kriminell.

Trots att ni inte gillar hans livsval så är han vuxen och får välja om
han vill bo hemma och följa era regler eller om han vill flytta. Kanske börjar han betala hemma med sina sparpengar, låt det vara så då
även om ni vill att han ska ha sina besparingar kvar, troligtvis
kommer han inte se till att få en annan inkomst förrän han ser att det
är alldeles nödvändigt. Ställ gärna också andra rimliga krav på honom,
så som man gör på en vuxen person. Han vill troligtvis att ni ska
behandla honom som en vuxen och då är det viktigt att inte serva honom med mat och tvätt etc.

Vad gäller hans åsikt om att leva på socialbidrag så tänker jag att
det endast är okunskap. Kanske slår ni hål på den åsikten bara genom
att han får betala hemma och se vad allt kostar. Det är inte helt
enkelt att få socialbidrag idag och heller inte särskilt roligt att
leva på existensminimum. Det kommer både han och hans kompisar
upptäcka om de prövar det.

Lycka till!

Det fanns en period i mitt liv när jag faktiskt var övertygad om att jag aldrig skulle få några vänner alls. Jag hade några vänner i Gbg där jag var född och bodde tills jag var 13. Sedan flyttade vi till Alingsås. Närmare bestämt en håla cirka en mil utanför Alingsås.

Där fanns det inte en enda person som accepterade mig. I skolan var jag mobbad från den dagen vi hade upprop i 7:an tills avslutningen i 9:an. Hade inte en enda vän som fanns för mig i min klass. Jag hängde i bland med några från andra klasser men de bodde för långt i från mig för att vi skulle kunna umgås på fritiden. Det blev för mig räddningen att åka ner till Mormor på helgerna och umgås med de vänner jag hade kvar i Gbg. Så varje helg jag kunde tog jag pendeln ner till Gbg och var med dem. Eller så kom de upp till mig i Ingared. I skolan blev jag retad för allt från mitt efternamn jag hade innan jag bytte till att jag var ful, fet, äcklig osv osv. Jag fick heta alla fula namn man kan komma på. Jag vet inte än i dag vad det var som utlöste det från början. Kanske var det för att jag inte var blyg när jag började en ny klass, kanske var det för att jag var extremt kort, kanske var det för att jag var jävligt strängt hållen hemma, kanske berodde det på att jag trots all mobbing och i mina ögon tortyr inte brydde mig om dem. Jag stängde ju av för att kunna överleva. För att varje dag gå till ett jobb (det är ju faktiskt en arbetsplats) och bli så utfrusen, det tär på en människa. Det sätter spår som är jävligt djupgående och vissa av såren ger ärr som sitter kvar än i dag 23 år senare.

 Allt detta jag var med om i skolan, det har format mig så klart. Det har gett mig förmågan att stänga av när nåt gör mig illa vilket både är bra och dåligt, det har gjort mig till en människa som aldrig skulle komma på tanken att mobba nån i hela världen. Jag kan visst retas på skoj med dem jag känner men att vara taskig och jävlig mot nån som jag inte känner, det är jag aldrig. I min värld och i min närvaro gäller följande regel alltid. INGEN lämmas kvar och utanför om de inte själva uttryckligen sagt att de inte vill vara med på det man gör. Och det har givit mig styrkan att stå upp för de som är svagare. Jag försöker alltid att vara rättvis i min bedömning av folk och jag friar hellre än fäller. Det skulle aldrig falla mig in att försöka frysa ut någon eftersom jag vet hur det känns att vara det. Det har också givit mig skador självklart och det är väldigt svårt för mig att lita på att folk inte har dolda agendor med det de gör. I relationen till mina nuvarande vänner och dem jag haft sedan barnsben är jag sjukt tacksam för att de finns.

De har ställt upp för mig i vått och torrt och de är underbara. De som är lite nyare i vänkretsen är jag jättetacksam för också. Jag trodde aldrig att jag skulle få några vänner alls. Att jag var sådär sär och udda, äcklig osv osv som de sa att jag var i skolan. Att jag liksom hade ett brännmärke i pannan där det stod *andra sortering, kassera*. Men jag har nyligen börjat inse att det inte är så. Mina vänner har ju faktiskt valt att vara i min närhet. Vissa av dem jag känner tycker till och med att jag är snygg! Bara det! Det hade jag aldrig trott på när jag gick i 9:an att nån en dag skulle säga.

Men på något underligt sätt hände nåt när jag började Gymnasiet i Göteborg. Jag blev den populära tjejen!!! Alla ville vara med mig! Jag var chockad!!! Helt ärligt trodde jag att de drev med mig! En dag kommer det fram en tjej som hette V (RIP) och frågade mig om jag hade haft ett annat efternamn förut. Hon hade med sig en bild på två små barn som stod i en rabatt. Och jag kände jordens ångest över att nu, nu var min identitet röjd typ, mobbingen skulle börja igen och alla klasskompisar skulle plötsligen börja spotta efter mig igen. Så med darrande stämma svarade jag; Ja, hurså? Jo,svarar V (min älskade fina V) det är väl du på kortet här? Ja, sa jag med isande kyla rinnande i mina blodådror. Den andra tjejen är jag säger hon. Vi lekte när vi var små på Knarren på somrarna.

Sedan den dagen var V och jag oskiljaktiga. Dit hon gick, dit gick jag och vice versa. Hon hade varit livrädd för att fråga mig berättade hon sedan, för att hon trodde att jag var för cool för henne. Så enligt henne hade jag hjälpt henne till att rycka upp sig från hetsätningen hon hade ägnat sig åt, klädstilsförändring och en hel makeover. Jag blev djupt och ärligt tacksam för det förtroendet. Att vi fick de åren tillsammans som vi fick fastän jag flyttade till Stockholm och hon bodde kvar i Göteborg, det är en gåva som är mig mycket kär. Hon var en på miljonen och helt outstanding rolig, galen, tokig och supergullig. Tyvärr blev hennes tid här alldeles för kort och hon dog det året hon skulle fylla 25 av ett hjärtfel som enligt läkarna var fixat i och med den sista operationen hon genomgick. Hon fattas mig fortfarande varje dag. Hon dog -95 i April och det går inte en dag utan att jag saknar henne.

Så denna blogg är ett Tack till er som är mina vänner här eller i irl eller både och. Till alla som visat mig att man kan få vänner oavsett tidigare erfarenheter om motsatsen. Till alla vänner som finns i mitt liv, eller i nån annans liv. Tack! Mina vänner, ni är värda er vikt i diamanter, så för fan se till att käka upp er!