Jenny funderar på saker.

mormors syster SUPERDAMP! Hon har varit här i ett par timmar hemma hos mormor, och jag är rädd för mig själv efter en stund i hennes sällskap. Hon är fan inte klok på en fläck.

Kollar på nyheterna på 4an. Det var ett inslag om en kvinna som gjort 2 aborter pga att fostret hade fel kön, dvs var flicka. Läkaren som utförde aborterna tyckte inte om det faktumet och det förstår jag. Men det är inte läkarens sak att avgöra, det är patientens och vår lagstiftning. Jag personligen tycker självklart att det är hemskt att välja bort ett barn pga att det är ”fel” kön.

Jag kan förstå att man väljer bort barn som är sjuka på ett eller annat sätt (riktigt allvarliga sjukdomar menar jag nu).  Det finns visserligen vissa sjukdomar som drabbar enbart ett specifikt kön, då väljer man kanske utifrån det och det kan jag tycka är ok. Det är inte en rolig situation men av två onda ting väljer i alla fall jag det minst onda. Jag skulle inte vilja mista ett barn nämligen. Om man får reda på att ens barn i magen är svårt sjukt och skadat och med all säkerhet inte kommer att bli så gammal, då skulle jag välja ett friskt barn för barnets egen skull. Jag kanske låter grym och kall, men det är jag inte. Tycker bara så synd om barn som är sjuka.

Man kan hårddra detta hur långt som helst, men jag menar detta ur min egen synvinkel. Om någon nu läser detta, så vill jag understryka riktigt ordentligt att alla har rätt till sina egna åsikter och jag vill inte såra någon heller. Jag kan uttrycka mig plumpt kanske men det var i såna fall inte meningen.

De är toppen allihop. I går ringde jag en vän i Göteborg, jag ska ju ner till mormor. Och eftersom jag inte vet om mormor är hemma från sjukan eller ej så behöver jag nånstans att sova. Så jag ringer min gamla vän A. Hon var dock inte hemma i går kväll men hennes sambo sa att det gick bra att jag slaggade där. Så ringer hon i kväll, och säger: Jag ger dig en nyckel så kan du komma och gå som du vill. Och mat finns i kylen. Ta vad du vill. Och är det nåt du behöver så säg bara till. Det är underbart med såna vänner. Mina vänner är såna allihop, alla ställer upp på varann. Är det nåt knas så hjälper vi varann.

Med tanke på att jag skrev en blogg i går om just vänner, så är jag så tacksam att jag har toppenvänner. De finns alltid där för mig och jag för dem. Jea och jag pratar varje dag minst en timme i telefon, hon bor typ 10 mil från mig. Vad skulle jag göra utan mina supergulliga vänner? Vad är man utan dem?  Vad gör man när man bråkat med sambon och tycker att hela världen är emot en, om man inte har en vän att gråta ut hos? Eller om man är totalt överlycklig för att nåt jättekul har hänt, vem ska man dela det med förutom sin partner om inte sina vänner, eller hur?

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article4380768.ab

Jag fattar inte riktigt hur hon menar. I mina ögon är en vän snäll och omtänksam. Någon som inte dissar en för att man råkat klä på sig i en mörk garderob, eller sminkar sig knasigt. En vän stöttar och hjälper samt är vänlig. Jag skulle aldrig skrika åt min älskade vän Jea att hon ser för jävlig ut. Varför skulle jag? Hon kanske tycker att hon är jättefin. Om hon skulle ha gjort världens miss i påklädningen och vi skulle göra nåt skulle jag påpeka det på ett fint sätt. Jag antar kallt att hon gör samma sak för mig. Vi sminkar oss alltid tillsammans när vi ska göra saker, och väljer kläder tillsammans. Och om vi då tycker att vi är störtheta men inte någon annan, ja då är det väl ändå någon annans problem.

Jag har ett problem, ett gammalt sådant som jag försökt komma undan i alla år sedan det dök upp. Allt sedan 1991 har jag sprungit för allt vad tygen håller för att slippa se det i vitögat. Nu dyker det upp överallt, i form av obehagliga glimtar av verklig ångest. Det dyker upp i mina drömmar, det dyker upp i form av samtal på telefonen i skepnad av vänskap. Det dyker upp på facebook i form av skenbara vapenvila. Det enda det ger mig är panik. Jag vill inte bli påmind om min stupida inställning jag hade efter splittringen med dotterns far, jag vill inte komma i håg vem och vad som gjorde mig förtvivlad och fick ner mig på knä. Jag har inte lust att minnas, det finns en plats för det här i mitt huvud och det är allra längst ner i i hjärnbarken dit inte jag går för att söka information mer än nödvändigt. Men fan vad efterhängsna mina minnen i form av vänner är när det gäller detta. De ger inte upp. Och som sagt allt det ger mig är fetångest.

Hur kunde jag vara så jävla naiv, när jag till och med hade fått barn? Hur kunde jag vara så jävla korkad? Hur hur hur??? Hade jag kunnat hade jag vridit tillbaks tiden och raderat allt vad som hände mellan 1991 och 1995 gällande mitt förvirrade beteende när det gäller just den här människan. FAN vad jag ångrar att jag inte lyssnade på de kloka människorna i min närhet som faktiskt varnade mig. Men jag sprang på i ullstrumporna som om jag vore både döv och blind dessutom helt frivilligt! Jag borde varit inspärrad på hospitalet egentligen under den perioden för jag såg verkligen inte till mitt eget bästa. Jag var i klass med Britney Spears nästan, jag rakade dock inte av mig håret eller gick på droger som var illegala (det ligger inte för mig). Men sjuk i huvudet var jag i alla fall när det gällde denna man. Åhhhh, vad jag önskar det ogjort i dag. Kan ju inte träffa människorna från den tiden utan att skämmas fastän jag vill träffa dem.

De har just fått en tredagarskur mot mask, som de får ungefär en gång om året. Den lilla katten Posh, hon brukar vara hur snäll som helst och i alla fall jag får göra hur jag vill med henne… Men när det kommer till mediciner i form av piller så vill hon flyga i strupen på mig. Tänk er ett vanligt litet piller i storlek med vanliga p-piller, så ser deras p-piller ut också. Dem hatar hon när jag ger henne. Så kommer då maskmedicinen Axilur som är stora som Alvedon. Jävlar… Hon blir galen. I dag högg hon hon mig i tummen så det började blöda. Varför gör medicinföretagen så stora tabletter till smådjur som katter? En hund kan du lura på ett helt annat sätt än en katt. Hundar litar på att du inte lurar dem nämligen. Katter är paranoida varelser precis som jag…

Så jag undrar hur medicinföretagen tänker. Varför inte göra en typ ”smetmedicin” med smak av räkor till katter? Det borde vara hur lätt som helst. Tänk er själva om ni vore tvungna att ta bauta-piller i våra ögon mätt som smakade apa (värre än penicillin) som någon bände upp era munnar och tryckte i er, hur fabian skulle ni känna då? Jag förstår henne att hon bet mig, det skulle jag också gjort om nån hade gjort samma sak med mig helt klart. Jag kan inte ens ta flytande mediciner utan att kräkas så… Katten har min fulla förståelse. Men som tur är, är hon inte långsint utan kom redan efter en halvtimme och vela kelas. Skönt. Då är man förlåten för ”djurmisshandeln” denna gången också. Nu ska jag gå ner och köpa räkor till mina små ”grisar” för att de varit duktiga och ätit äckelmedicin.

Jag har börjat äta Nutrilette… FY FAN vad det smakar. Och jag antar att poängen med själva Nutriletten är att det ska vara så äckligt att man faktiskt spyr. För om man spyr går man ju garanterat ner i vikt eftersom man inte kan behålla några kalorier i magen. Det är ju så fruktansvärt äckligt med Nutrilette så det måste ju vara så.  Men jag har kräkfobi en kraftig sådan så jag häller i mig skiten på nolltid och sköljer sedan ur munnen med vatten och har en klar Caffe Latte färdig för att få bort kräkkänslan.

Men är det så att man ska finna Nutriletten så äcklig att man kräks för i såna fall är det ju hur effektivt som helst?