Jenny funderar på saker.

Jag har ett problem, ett gammalt sådant som jag försökt komma undan i alla år sedan det dök upp. Allt sedan 1991 har jag sprungit för allt vad tygen håller för att slippa se det i vitögat. Nu dyker det upp överallt, i form av obehagliga glimtar av verklig ångest. Det dyker upp i mina drömmar, det dyker upp i form av samtal på telefonen i skepnad av vänskap. Det dyker upp på facebook i form av skenbara vapenvila. Det enda det ger mig är panik. Jag vill inte bli påmind om min stupida inställning jag hade efter splittringen med dotterns far, jag vill inte komma i håg vem och vad som gjorde mig förtvivlad och fick ner mig på knä. Jag har inte lust att minnas, det finns en plats för det här i mitt huvud och det är allra längst ner i i hjärnbarken dit inte jag går för att söka information mer än nödvändigt. Men fan vad efterhängsna mina minnen i form av vänner är när det gäller detta. De ger inte upp. Och som sagt allt det ger mig är fetångest.

Hur kunde jag vara så jävla naiv, när jag till och med hade fått barn? Hur kunde jag vara så jävla korkad? Hur hur hur??? Hade jag kunnat hade jag vridit tillbaks tiden och raderat allt vad som hände mellan 1991 och 1995 gällande mitt förvirrade beteende när det gäller just den här människan. FAN vad jag ångrar att jag inte lyssnade på de kloka människorna i min närhet som faktiskt varnade mig. Men jag sprang på i ullstrumporna som om jag vore både döv och blind dessutom helt frivilligt! Jag borde varit inspärrad på hospitalet egentligen under den perioden för jag såg verkligen inte till mitt eget bästa. Jag var i klass med Britney Spears nästan, jag rakade dock inte av mig håret eller gick på droger som var illegala (det ligger inte för mig). Men sjuk i huvudet var jag i alla fall när det gällde denna man. Åhhhh, vad jag önskar det ogjort i dag. Kan ju inte träffa människorna från den tiden utan att skämmas fastän jag vill träffa dem.