Jenny funderar på saker.

När jag var hemma hos Jea kom hennes granne ner och hälsade på en kväll. Alla satt på verandan och drack kaffe och tog en cig i hop. Så kommer en fråga från den här mannen riktad direkt till mig. Frågan löd som följer: Du, Jenny, det här med din adhd, gömmer inte du dig bakom den? Jag stirrade frågande på mannen och fattade inte riktigt frågan eftersom jag dels inte känner honom allt för väl, dels har jag aldrig dolt att jag har adhd för någon. Och så sa jag hur menar du nu? Han svarar: Jo, jag menar så här. Är det inte väldigt bekvämt att gömma sig bakom adhd:n och liksom slippa ta ansvar? Jag ler sött som fan och säger, den frågan behöver jag inte svara på. Så säger jag lite på skämt,(och mycket på allvar) vill du ha en träsko i pannan?

Då säger han, Jag menar alla mår bra av att jobba heltid, och du är ju inte sjuk för adhd växer ju bort när man blir vuxen! Jag tittar fientligt på mannen och säger, Nej, adhd växer inte bort när man blir vuxen, det ändrar sig bara. Man lär sig olika sätt att hantera det. Jag äter medicin men den tar inte bort alla symtom. Jag anstränger mig varje jävla dag för att inte slå till folk på käften. Så kommer Jea till min undsättning, hon har suttit tyst och bara stirrat på sin granne. Och så säger den änglalika människan Jea, Du, Jenny kämpar varje dag genom att bita i hop. Bo med henne i en vecka får du se hur hon kämpar. Säg inte såna saker om henne liksom.

Mannen fortsätter då med att säga att han VET att adhd växer bort när man blir vuxen. Jag skakar av ilska och går in. För jag vill inte slå honom på käften, jag vill inte be honom dra åt helvete. Han känner inte ens mig och jag ska inte behöva försvara mig mot en loser som inte ens vet vem jag är egentligen. Så det är bara för mig att gå undan.

Jea kommer efter och berättar att han gör samma sak mot henne väldigt ofta. Han hoppar på henne för hennes diskbråck i nacken som inte är bra trots operation, för hennes depressioner som gör att hon inte kan jobba. Jag stirrar på Jea och säger, om jag går ut nu så kan jag inte hjälpa mig själv om jag slår ner honom. Han är inte värd det säger Jea och jag håller med men jävlar vad det kliade i mina fingrar… Jävla svinpäls som hoppar på folk han inte ens känner speciellt väl. Han vet inte nåt om adhd, jag fick min diagnos av specialister inom Neuropsykiatri, och jag antar att det är svårt att fuska sig igenom en utredning som pågår i nästan 1 år. Men grattis till mig själv eftersom jag uppenbart har lyckats med det, eller nåt… Jeas granne är i mina ögon en fet idiot nuförtiden…