hos mig igen. Det känns bra. Det är som om att senhösten på nåt sätt söver mig. Känns som om jag går omkring i en dimma eller sirap. Orkar inte bry mig speciellt mycket under den tiden om nåt annat än att bara vara. När det sedan lackar mot Jul blir jag på nåt sätt väckt ur dvalan i alla fall.
Trots att jag inte gillar Julen speciellt mycket och trots att det är lika mörkt och kallt som under senhösten. Antar att alla andras Adrenalin-chocker smittar av sig på nåt sätt. Jag menar varenda kotte jag känner (nästan i alla fall) är totalt sönderstressade inför Julfirandet. Det ska bakas, det ska syltas, det ska lagas mat. Och ovanpå det ska man springa på en miljon olika saker med barnen på deras skola och dagis (om man nu har barn eller barnbarn), det ska ordnas med Luciakläder och pepparkakegubbar/gummor, det ska även bakas pepparkakor och pepparkakehus.
Man ska hinna med att springa på glöggpartyn hemma hos vänner, man ska ha tid att bjuda hem folk själv på glögg. Och ovanpå det ska man jobba (helst heltid, samt gå på en massa julbord/fester med jobbet) och fixa alla jävla Julklappar till halva släkten. Dessutom ska man städa extra fint och fixa med Julgran och en miljon grejer till.
Så de flesta i min omgivning är vandrande hjärtattacker och sprutar ut Adrenalin ur öronen. Men även Adrenalin har ju fördelar, det väcker ju i alla fall mig ur dvalan. Det är bra. Men jag önskar mig i alla fall att folk och fä i min omgivning kunde uppskatta lugnet lite mer och sluta stressa så. Det kan inte vara nyttigt att varje år under ett par månaders tid kuta runt som skållade troll för att man bara ska…
Om min mamma läser detta kan jag säga Tack för alla fina Jular du har ordnat för oss barn under alla år, men nu räcker det för min del. Jag är 39. Och tvingas jag att se Risgrynsgröt en gång till i mitt liv så flippar jag!
Jenny