Det var jätteintressant. Bland annat fick man följa Per Fosshaug som har varit professionell bandyspelare när han gjorde sin adhd-utredning.Han berättade hur hans adhd yttrade sig, och hur han känt att nånting hela tiden varit knas men inte kunnat sätta fingret på vad. En annan man fick följa var Annika Sundbaum Melin, som har skrivit Singel i Sumpan bland annat och även är journalist. Hon som jag har jättesvårt med oragnisering av det vardagliga livet. En annan tjej var urduktig på att spela fiol, hon var konsertviolinist.
En kille var boxare och hade på det sättet fått ur sig sina aggressioner under årens lopp. Aggressioner är en stor del av adhd. Antingen inåt eller utåt. Jag vänder oftast mina inåt länge länge tills det rinner över och det smäller. Och då smäller det rejält. Jag slår inte människor dock, jag har sönder saker. Första bästa porslinskopp som kommer i min väg, den ligger illa till i de ögonblicken. Det var även två andra kvinnor man fick följa, den ena var gitarrist och sångerska samt låtskrivare. Den andra av dem var föreläsare om just adhd och hur det hade påverkat hennes liv. Henne fick man följa under en föreläsning hon höll för socialarbetare. En annan kille som varit strulig men skärpt sig. En kille satt på kåken och hade fått sin diagnos där. Då och först då insåg han vad det var som gjort honom till den han var. En riktig insikt… Det berättades även om att man misstänker att runt 50% av alla intagna på landets fängelser har nån form av adhd. Och av dem som missbrukar narkotika är siffran också hög, och allra mest inom gruppen som missbrukar amfetamin. Det är som en självmedicinering, eftersom vi som har adhd blir lugna av just det.
Det är så sorgligt att veta, att minst ett barn i varje klass har det och inte får nån hjälp. Precis som jag inte fick när jag var barn. Utan hela barndomen och tonåren finner sig själv med att undra vad det är som gör att inte nån tycker om en. Varför lärarna skäller på en, varför man inte har några kompisar osv osv. Och om de då är som jag var inte säger nåt utan vänder det inåt och i stället sitter med ett jättedåligt självförtroende när de blir vuxna nog att flytta hemifrån. Varför man inte kan organisera upp en städning, och känner sig värdelös för att det är stökigt hemma. Varför man hela tiden kämpar och kämpar i motvind utan att riktigt förstå varför man känner sig som man gick i kvicksand eller sirap. Det finns de som är utagerande med sin ilska hela tiden också, och de som är den klassiska spelevinken i klassrummet som inte kan sitta still en sekund.
Det finns de som sitter och pillar i håret när de ska ha matte för att koncentrationen endast räcker till det som de finner intressant, och då i stället hyperfokuserar på just det ämnet. Och som kommer till högstadiet med urusla kunskaper om saker och ting men inte märker ut sig alls. Förrän det är dags för betygen och lärarna undrar vad det är som hänt eftersom provresultaten är abnormt dåliga i de ämnena de inte finner intressanta. Många personer med NPF ( NeuroPsykiatriska Funktionshinder) klassas då som lata, korkade, slöa och ointelligenta. Det är inte bara fel, det är dessutom trist att få den stämpeln på sig. Jag vet själv vilket helvete det var att ha matteläxa. Än i dag kommer jag i håg den ångesten det gav mig att veta, att på Torsdag är det matteprov…
För jag skulle sitta där som vanligt, och inte fatta ett enda skit. Jag skulle få höra vad kass jag var av inte bara min lärare utan även av mina föräldar som mer eller mindre är (faktiskt) mattesnillen. Och bli kallad lat och slö för att jag hellre drömde mig bort i fantasin när det kom till räkning… Men vad annat hade jag kunnat göra? Det var min enda flyktväg, för jag var extremt lydig trots min adhd, så jag gick till skolan varenda dag. Jag skolkade inte en enda gång förutom ett par gånger i gymnasiet (som jag dock hoppade av och fick jobb i stället).
I dag när jag är klar med min utredning sedan 3 år tillbaka och ätit medicin i 2½ år, gör det mig ledsen faktiskt. Jag är ju inte dum i huvudet alls, jag har bara svårt att koncentrera mig utan hjälpmedel. Det hade varit så mycket lättare egentligen tycker jag om man hade fötts med en grön prick i pannan som betydde adhd! Det sa jag till min läkare i Uppsala som gjorde utredningen på mig också. För tänk så smidigt det hade varit, Aha, den lilla killen har adhd, den lilla flickan har det med. Då vet vi hur vi ska behandla dessa barn. Då hade många kunnat klara sig mycket bättre i livet kanske om dehade fått rätt diagnos från start och fått rätt hjälp samtidigt. För det vanligaste misstaget folk gör om en person med adhd i vuxen ålder är att Ojdå, henne kan man inte bjuda hem, för tänk om hon slänger sig på golvet och skriker om hon inte får som hon vill. Det har jag hört mer än en gång. Och det gör mig förbannad ärligt talat. Samt att de dömer ut en som helfläng och korkad innan de ens pratat ett ord med en.
Det här är viktigt för mig faktiskt. Jag blir otroligt ledsen av orättvisorna som drabbar såna som är lite utanför i gemenskapen och inte släpps in. Jag blir riktigt arg när jag tänker efter egentligen. För att jag själv i så många år känt mig ”korkad” och fel. Dum i huvudet-stämpeln satte jag på mig själv redan i mellanstadiet. För det är mycket lättare för mig själv att säga det än att få höra det av en arbetsgivare, lärare eller vem fan som helst. Då är det mycket lättare och faktiskt skönare att driva hejdlöst med sig själv och sina tillkortakomanden. Spela ”Blond Liten Bimbotjej, Hej” liksom. Då har folk inga förväntningar på en ju och man slipper bli besviken en gång till för att det brast i koncentrationen, eller man misslyckades med det där man ville göra. I dag vid närmare 39 år (om ett par tre veckor) så vet jag att jag inte är korkad (jag har kanske bara otur när jag tänker i bland för att skämta lite) egentligen. Men jag känner mig ändå otillräcklig. Och jag har en otrolig lust att lära mig en massa saker, för att kunna kläcka ur mig de mest onödiga kunskaper i tex TP. Så jag söker alltid efter mer kunskap i stället. Men på matteområdet där står det still. Vilket grämer mig som fan, för det innebär att jag aldrig kan bli det jag allra helst vill bli. Min dröm när jag var barn var astronaut (jaja, jag var liten då…) men senare ville jag bli det som i dag heter Biomedicinsk Analytiker. Helst inom virusforskning. Men det faller på matten. Och det gör mig superfrustrerad. För jag vill ju så gärna. Nåja, i alla fall. Det var ett mycket intressant program. Jag rekommenderar verkligen att se det om det kommer i repris.