Jag är kluven, delad mitt i tu av densamma. Jag är tveksam om mina åsikter klassas som feministiska. Vet inte om de skulle vilja ha mig med i sin rörelse när jag är så kluven. Det är för mig självklart att man som människa (inte man eller kvinna utan just människa) ska dela på arbetsfördelningen hemma så gott det går. I bland går det jämnt upp, i bland inte. I bland orkar jag mer i bland mindre, detsamma gäller min partner in crime. Hos oss är det han som lagar maten, jag som tvättar. Vi hatar att städa bägge två, och därmed är vi lika goda kålsupare bägge två när det gäller att undvika just städning. Han tjänar massor med mer pengar än vad jag gör visserligen men det beror knappast på att han är man. Det beror på att jag är förtidspensionerad. Att jag tar den mesta tvätten beror på att han är lätt färgblind och därför kan blanda färger hejvilt. Att han lagar merparten av maten, beror på att jag verkligen är kass på det.
Jag tror inte att man kan dela allt rakt av 50/50. Det funkar inte i det långa loppet, jag tror inte att man kan uppnå millimeter-rättvisa gällande förhållanden. Det viktiga i ett förhållande tror jag är att man respekterar varandras olikheter och personer. När jag bodde i hop med en tjejkompis, så var det lika knepigt att reda upp vem som skulle göra vad då med. Så jag tror inte det spelar nån roll om man delar lägenhet med en kille eller en tjej, det blir lika tjafsigt i alla fall gällande städning osv osv.
I arbetslivet däremot där är det självklart tycker jag att lika lön för lika arbete ska råda. Den som är mest kvalificerad för jobet bör få det, och man ska inte särbehandla någon pga dess kön. Det finns vissa arbeten som killar är mer lämpade för än tjejer kanske, och det är typ Brandman. Jag säger dock inte att det gäller till 100%. Det finns alltid undantag och det är inte nåt fel i att en tjej blir Brandman om hon klarar alla test och prov, på samma villkor som killarna.
Sedan finns det väl antagligen inte några direkta arbeten som är mer lämpade för det ena könet eller det andra. Kanske skulle jag visserligen hellre föredra en kvinnlig Barnmorska än en manlig, och det är bra pga att en kvinnlig Barnmorska oftast har erfarenhet av att vara gravid själv och har genomgått en förlossning själv. Det är liksom en fördel att ha gjort det när det gäller sånt. Men det är inte fel att en man vill bli Barnmorska alls.
Att en man ska vara hemma 50% av föräldraledigheten, det beror väl på hur situationen ser ut i den familjen, det är väl upp till varje familj tycker jag. Det kan man inte lagstifta om och det blir himla fel med tvång åt vilket håll som helst. Att man däremot ska vara delaktig i barnets liv och ta lika stort ansvar är en självklarhet.
Och sedan detta med uppfostran av flicka kontra pojke. Det är i mina ögon ingen skillnad på dem alls, det är små barn. Jag har en dotter som har lekt med allt från My Little Pony till Moraknivar när hon var äldre ville tälja. Hon har haft kläder som varit praktiskt att leka i, och sköna att ha på sig. Klänningar på kalas osv. Där kanske min gräns går ändå, jag skulle nog inte sätta på en eventuell son en klänning. Men färger och mönster, där är det väl bara att ta det man tycker är fint och passar ungen. Alla har ju olika smak, vill en eventuell son ha en rosa tröja, varsågod. Vill densamme ha en blå tröja varsågod. Vill han leka med My Little Pony så får ha det. Vill ha börja rida, dansa balett, åka konståkning så får han det lika gärna som att min dotter skulle spela fotboll.
Däremot skulle jag inte låta dottern (eller sonen heller för den delen) börja spela Hockey. Det beror mest på att man drar på sig så mycket skador och såna saker. Inget könsbundet alltså. Min dotter är inte en typisk tjej på det sättet att hon har gått omkring i rosa lulllull, och varit superfeminin, hon är just nu punkare och det är befriande tycker jag.
Så min tanke är fortfarande, kan jag kalla mig för feminist fastän jag inte tycker som Irene Wachtmeister, att alla män är djur, eller som Tina Rosenberg heller. Jag pallar inte med Gudrun Schymans ideer om att männen är talibaner. Jag tror inte på att vi kan straffa alla män i dag för saker som hände i förfluten tid. Det är lite knepigt att skylla alla orättvisor på männen av i dag för att det är som det är. För det finns ett gäng grejer kvinnor i gemen (det är en generalisering jag vet men jag har inga siffror) är himla dåliga på att stå upp för sig själva och se till att få sin röst hörd. Att säga till en chef att jag tycker att jag är värd den löneförhöjningen lika väl som Pelle. Att ta plats och se till att höras och synas. Det är män i gemen bättre på. Mer tankar om detta kommer inom kort… Over and out/ Jenny
Jenny